Dialogue with a house, eller: som att tala till en vägg

November 20, 2013

som att tala till en vägg

– Lilla huset, vi pratade innan om dig,vad du skulle kunna vara, om man skulle kunna likna dig vid något, använda metaforer för att förstå sig på mig, jag menar dig.

– Ja, när du cyklade, så pratade vi, i ditt huvud. Men kanske inte så mycket om mig, mer om dig: om vad du ville, vad du drömmer om. Jag var väl mer som ett slags redskap för att fatta dig själv. Som det brukar.

– Orkar inte med dig!

– Nähä.

– Nä, för att nu tänkte jag faktiskt så att skrivandet, orden, skulle vara ett slags väg ut, bort från mig själv, från mitt eget perspektiv, mina egna begränsade rum i hjärnlabyrinten, framåt, bortom mig själv. Distans. Som hon skriver, Cixous, att skrivandet kan ge ett välbehövligt avstånd, men också liv, skapa.

– Jaha, och vad hade det med mig att göra?

– Åh, du fattar väl. Att hitta ord som greppar, som fångar det där som jag kanske vill med dig. För att kunna ge dig en form. Styrka undanglidande idéer, stötta, genom att skriva fram dem, fästa dem, befästa.

– Och sen, när du har idéer glasklara som… glas?

– Sen! Sen?! Måste du vara så himla målfokuserad? Kan du inte bara. Det är dåligt för kreativiteten.

– För att det inte bara ska bli ord.

– “Bara” ord. Bara ord kan du vara själv. *trumpen*

– Okej. What ever.

– …

– Vi börjar om: om du inte vore ett hus, vad hade du varit då?

– En skog, sa du sist. Men jag tycker inte att vi har så mycket gemensamt.

– Vad tycker du då – vad är du, vad är du lik?

– … En låda. Kanske en sådan där med rutor som man snurrar… Rubriks kub.

– Väldigt ytlig liknelse i så fall. Annars då?

– Tja, en ost. Med hål i, Grevé. Eller manchego. Uppskuren, fast i konsistensen.

– Du är ju sjuk.

– Vad hade du önskat att jag var som då?

– Jag hade önskat att du var som en glänta, som ett djupt klädskåp, som en hög tall, som en ihålig ek. Jag hade velat att du lockade som en hemlighetsfull någon. Jag hade velat att du drog mig till dig som en solstråle drar mig till sig där den träffar marken.

– Du vill att jag ska vara en skog, alltså.

– Nä, jag vill ha något att dricka, och glömma dig. Men om du vore som en skog, på det sättet, det vore väl second best, jo.

– Om du hatar mig så himla mycket, varför ritade du mig? Varför prata med mig? Varför inte bara dra, skita i allt.

– Sluta! Få inte in mig på varför! Igen! Jag hatar inte dig… hur skulle jag kunna göra det utan att hata mig själv…

– För att jag inte är du. Fatta det någonsin. Du: människa. Jag: projekt. Du: liv. Jag: …

– Ja. Jag: människa, du: projekt. Du: min skapelse! Jag: allsmäktig!

– Yeah, you’re on to something girl.

– Shit, jag måste ha snus. Det är bara för mycket.

– …

– Så… var var jag. Jo, jag: allsmäktig! Jag kan göra dig till vad jag vill! Skog! Om jag säger skog skall du vara skog!

– Jag ger mig.

– Men vadå. Det är fint ju. Härligt.

– Okej, men konkret då: du ska få Rubriks kub att bli en skog.

– Ja. Japp. Joho.

– Hur? En björkskog? Tuja? Löv, blandskog? Svamp? Entrén till exempel?

– Entrén… Har du sett en skog med entré? Men okej, det är varierat: tätt, och glest. Och sen öppnar det sig, det öppnar sig uppåt när man väl har kommit in. Och så är det ljuset. Skuggspel.

– Kottar? Stenbumlingar?

– Meh.

– …

– Utifrån är det en slags slutenhet, men där något kan anas. Inuti stigar, eller ja, öppna passager. Och ljuset då.

– Du pratar mycket om ljus.

– Ja. Och?

– Jo, jag tänkte på en sak. Om du bara vill ha skog, varför går du inte ut i skogen istället?

– För att… det är tråkigt. Eller i alla fall om där inte finns något att plocka, äta. Och kallt. I mitt hus (i dig!) ska det vara varmt. Och där ska finnas saker att läsa, att sitta på, att gå till.

– Hm, ok. Så, har jag klarnat nu då? Har du lyckats omskapa mig nu. Är jag tydligare i konturerna, ger jag ett mer självsäkert intryck?

– Möjligen. Något klarare kanske.

/Gerd Holgersson

Hélène Cixous, ‘Coming to Writing’ in Hélène Cixous, Coming to Writing and Other Essays, Cambridge, MA: Harvard University Press, 1991

One Response to “Dialogue with a house, eller: som att tala till en vägg”

  1. aisacson Says:

    This post makes me smile. I imagine every design project I’ve ever been involved in, lining up in front of me, yelling, screaming, shouting down each other, trying to express their feelings, their desire to be and become.

    They say houseplants grow better if you talk to them. Maybe the same goes for design projects..

    -Anders


Leave a Reply

Please log in using one of these methods to post your comment:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: